Den svenske forbindelse 2017-04-05T15:04:29+00:00

Den tyske besættelse af Danmark


Den 9 april 1940 ockuperade Tyskland Danmark. Under de första ockupationsåren vägrade den danska regeringen konsekvent att diskutera ”judefrågan” eftersom den hävdade att någon sådan fråga inte existerade i Danmark.

1943 ledde en intern maktkamp mellan Werner Best och General von Hanneke till att den förre den 8 september skickade ett telegram till det tyska utrikesministeriet i Berlin beträffande de danska judarna.

Hitler befallde den 17 september att ”den slutliga lösningen” även skulle inkludera de danska judarna. Överraskande nog väckte beslutet stark kritik inom den nazistiska apparaten. C. F. Duckwitz, en av Werner Bests nära medarbetare vid den tyska legationen i Köpenhamn, hade etablerat starka band till ledande danska socialdemokrater. Han reste nu – sannolikt med sin chefs godkännande – till Berlin, troligen för att skapa ett intryck av att Best var emot den förestående aktionen. Men när Führern en gång hade givit en order var denna oåterkallelig.

Den 22 september reste Duckwitz i hemlighet till Stockholm där han mot alla odds lyckades få till stånd ett möte med Sveriges statsminister. Han informerade denne om den kommande aktionen mot de danska judarna. Uppgifterna gav upphov till en febril diplomatisk aktivitet. Den svenska legationen i Danmark fick order om att förse alla danska judar med resedokument. Den 1 oktober erbjöd den svenska legationen i Berlin att de danska judarna skulle kunna interneras i Sverige. Erbjudandet besvarades aldrig.

Den 28 september fick Best den slutliga ordern om att verkställa aktionen och meddelade omgående Berlin att så skulle ske den 2 oktober. Samma dag hade Duckwitz ett möte med Hans Hedtoft i Köpenhamn och informerade honom om den kommande aktionen. Han uppmanade även honom att föra uppgifterna vidare och att sprida varningen. Hedtoft kontaktade omedelbart C. B. Henriques, advokat vid högsta domstolen och ledare för det judiska samfundet i Danmark, samt lät informationen gå vidare genom andra kanaler. Morgonen därpå, den 29 september, informerades församlingen vid en tidig gudstjänst i synagogan om den kommande aktionen. Genom muntliga kontakter spreds varningen till nästan alla judar i Köpenhamn och ute i landet.

Deportation och räddning
Under dagarna som föregick den 1 oktober sökte flertalet danska judar skydd hos icke-judiska vänner eller begav sig till olika hamnar längs Öresund för att ta sig över till Sverige. Resultatet var att Gestapo, som anförde de tyska räderna på kvällen den 1 oktober, fann mycket få judar hemma. Nazisterna hade vidare beslutat att Gestapo endast fick gå in i de hem som frivilligt öppnade sina dörrar. Den natten greps ”bara” cirka 200 av Danmarks 7.000 judar. Dessa var i första hand äldre, sjuka och ensamstående – utan vare sig initiativförmåga eller vilja att fly. De placerades på ett väntande skepp och deporterades till koncentrationslägret Theresienstadt i det ockuperade Tjeckoslovakien.

Nästa dag, den 2 oktober, förkunnade Werner Best i ett telegram till Berlin att operationen hade varit framgångsrik. Danmark var nu ”entjudet” – det vill säga befriat från judar. Mycket få hade gripits, men faktum kvarstod: de hade lämnat Danmark och det var det viktigaste.

Alla delar av det danska samhället var inblandade i större eller mindre räddningsoperationer. Från ett antal hamnar transporterades under natten mer än 7.000 judiska flyktingar i alla möjliga sorters båtar och fartyg till Sverige eller till den svenska kustbevakningens fartyg på öppet hav.

Historien om det danska folkets spontana reaktion och hjälp vid detta kritiska historiska skede har berättats om och om igen och lever fortfarande kvar i minnet hos många som överlevde eller påverkades av Förintelsen. Vår bild av det som skedde kommer aldrig att bli fullständig om vi inte förstår betydelsen av de danska, svenska och – kanske i synnerhet – de tyska myndigheternas ställningstaganden och agerande.

 

Tidligere erfaringer med de norske jøder i november 1942 havde vist, at det svenske folk var oprørte og indignerede og gjorde hvad det var muligt for at hjælpe.

Overgrebet på de danske jøder fremkaldte om muligt, endnu stærkere reaktioner.

 

Danska jødar gemmer sig i et teglværk inden flugten  till Sverige.

Fotografi av olja på duk, 167 x 67 cm. Konstnär Adina Edel Sompolinsky, syster till Jenny Finder.

 

se mere på www.judiska-museet.a.se/utstallningar